Bedriver du en näringsverksamhet där tillgångarna inte ägs av verksamhetsutövaren? Det kanske är du själv som äger tillgångarna samtidigt som ditt bolag bedriver verksamheten. Undrar du vilka kostnader kopplade till tillgångarna som du får göra avdrag för i näringsverksamheten? Det kan du läsa om i rättsfallet ”Dödsboets fastighet”.

Tillgångar

Avdrag i näringsverksamhet

Inkomstskattelagen reglerar vilka avdrag för kostnader som är tillåtna i näringsverksamhet. Det finns en rad specifika regler om vissa utgifter och när man får göra avdrag för dessa. Det finns även en allmän huvudregel.

Enligt huvudregeln får man göra avdrag för utgifter som använts för att förvärva eller bibehålla intäkter. Det betyder att det ska finnas ett samband mellan den aktuella utgiften och inkomsterna i näringsverksamheten. Dock krävs det inte ett direkt samband mellan utgiften och en specifik intäktspost. Det krävs inte heller att utgiften varit nödvändig för att förvärva eller bibehålla intäkterna – det krävs bara att den ’använts’.

Det är mervärdesskattelagen som reglerar vilka avdrag för ingående moms som en näringsidkare får göra. Även här finns en rad specialregler om avdragsrätt och en allmän huvudregel.

Huvudregeln säger att den som är mervärdesskatteskyldig får göra avdrag för ingående skatt på förvärv eller import för den verksamhet som medför skattskyldighet. Det handlar alltså om att det ska vara utgifter ’för’ näringsverksamheten. Avdragsrätten är i det närmaste generell. Enligt domstolspraxis gäller dock att det ska finnas ett direkt och omedelbart samband mellan utgiften och en eller flera inkomster eller näringsverksamheten i stort.

Nyttjande av andras tillgångar

Det är väldigt vanligt att näringsverksamheter inte äger alla tillgångar som används i näringsverksamheten. Det kan till exempel handla om att näringsverksamheten hyr en lokal, arrenderar mark eller leasar fordon eller maskiner.

För att få rätt att nyttja andras tillgångar ingår näringsidkaren i allmänhet ett avtal – ett nyttjanderättsavtal, även kallat upplåtelseavtal – med den som äger tillgången och som ger nyttjanderätt till tillgången. Ofta finns ett skriftligt hyresavtal, arrendeavtal eller leasingavtal, men många gånger kan ett muntligt avtal räcka.

I allmänhet är det inget konstigt att den som bedriver näringsverksamhet gör avdrag för utgifter och ingående moms hänförlig till nyttjanderättsavtal. Av Skatteverkets information kan man utläsa att avdrag för kostnaden för lokal är avdragsgill enligt huvudregeln. I mervärdesskattelagen finns en särskild regel som säger att utgifter för jordbruksarrende får dras av även till den del arrendet omfattar bostad. Frågan är dock om det får någon betydelse hur nyttjanderättsavtalet ser ut.

Fallet ”Dödsboets fastighet”

Ett rättsfall på området är ”Dödsboets fastighet”, Högsta förvaltningsdomstolens dom den 19 april 2021 i mål nr 4583-19 och 4584-19. Målet handlade om avdrag i en näringsverksamhet där tillgångarna ägdes av ett dödsbo.

En man ägde en jordbruksfastighet där han hade ett stall och hyrde ut stallplatser. När mannen dog fick hans fru ta över näringsverksamheten. Frun registrerade en enskild näringsverksamhet och ett knappt halvår efter makes bortgång tog hon över verksamheten från dödsboet.

När frun redovisade sin näringsverksamhet vägrades hon dock avdrag för kostnader som avsåg tillgångar som fortfarande ägdes av dödsboet. Det handlade om jordbruksfastigheten och vissa maskiner och inventarier som fortfarande ägdes av dödsboet. Frun fick inte göra avdrag för kostnader såsom slamtömning, renhållning, el och vatten, reparationskostnader och fordonsskatt.

Kammarrätten konstaterade att ett jordbruksarrende, enligt jordabalkens regler, skulle upprättas skriftligt och att ett arrendeavtal som inte uppfyllde formkraven inte gav någon rätt att utnyttja arrendestället. I avsaknad av ett civilrättsligt giltigt avtal om jordbruksarrende hade kvinnan enligt kammarrätten inte visat att hon hade rätt till avdrag för de aktuella utgifterna.

Högsta förvaltningsdomstolen gör en annan bedömning och hänvisar till huvudreglerna för avdrag av kostnader i näringsverksamhet och avdrag för ingående moms.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att kvinnan beskattats för samtliga intäkter i verksamheten och påförts all utgående mervärdesskatt. Det har enligt domstolen inte framkommit annat än att de aktuella kostnaderna har ett sådant samband med de beskattade intäkterna och den utgående mervärdesskatten att avdrag ska medges enligt huvudreglerna. Den omständigheten att kvinnan inte äger tillgångarna hon använder i verksamheten är inte skäl till annan bedömning.

Slutsatsen är att bedömningen när det gäller skatten och avdrag inte är beroende av om det finns ett civilrättigt giltigt avtal. Vid beskattningen är frågan bara om utgifterna använts för att förvärva eller bibehålla intäkter och om förvärven gjorts för den verksamhet som medför mervärdesskattskyldighet.

Peter Dittmer

Skattejurist Peter Dittmer

[email protected]
0760-35 75 95

Kontakta Rättsakutens jurister!